Livet med två hundar har sedan höstens start börjat arta sig.
Jag måste erkänna att det var en omställning att ha två, speciellt att få promenaderna att fungera.
I våras hade Cha-Cha en "ut och gå vägra" period (jag anlitade till och med en hundspecialist för att få tips och idéer, Angelica Eklund på Acania.se).
Cha-Cha vägrade att gå i koppel och alla som har DS vet att det vanliga "vara bestämd" inte alltid fungerar. Jag var arg, bestämd och lockade med godis (Cha -Cha är den omutbara sorten), inget fungerade. När vi promenerade utan koppel gick Cha-Cha 20 meter bakom och satte sig ner varje gång jag vände mig om för att vänta in henne. Hon började inte gå igen förrän jag gick vidare. Någon som känner igen?
Lite senare läste jag att hundar visst blir avundsjuka, länk.
Så min slutsats är att det handlade om det. Cha-Cha var van att få all uppmärksamhet, och hon är för stolt för att aktivt konkurrera, så hon tjurade.
Avundsjukan har gått över. Dels har Silvia blivit äldre och behöver inte uppfostras på samma sätt, dels fick jag hjälp av Angelicas tips. Det var inte svårare än att Cha-Cha behövde egen tid med mig. Vi gjorde cykelutflykter, tränade agility bara hon och jag.
Cha-Cha är världens snällaste mamma - kanske för snäll. Hon låter Silvia komma först, äta först, ta benet och leksaken. Cha-Cha är Silvias bästa kompis. Hon är inte allmänt lekfull men med Silvia leker hon gärna, de race-ar genom huset så att alla mattor flyger, brottas och lekbiter varandra.
GOD JUL!
